Åk 9 arrangerade i fredags ett välbesökt och lyckat Halloweendisco för skolans yngre elever. Hur lyckat det var, beror lite på vilka "glasögon" man tar på sig.
Det var väldigt många festsugna barn som köade utanför högstadiet när det var dags att öppna. Kön ringlade nästan hela vägen till entrén vid rektorsexpeditionen.
Åk 9 hade jobbat stenhårt för att bli klara med alla förberedelser innan kl 16 och tack vare gott samarbete och bra fokus var vi redo för att ta emot alla barnen.
Det blev en kväll full av dans, lekar och en läskig spöktunnel.... åh, ganska mycket godis... :-)
Våra nior skötte hela evenemanget med "den äran". Allt flöt på nästan helt utan missöden. Extra tråkigt då, att avslutningen blev som den blev....
När festen var slut ville jag (Janne) samla hela klassen för att ge allihop välförtjänt credd för sina insatser, samt organisera städningen så att allt skulle gå smidigt.
Ganska snart kunde jag konstatera att det saknades nästan halva klassen, som uppenbarligen avvikit innan vi var klara. När jag försökte få tyst för att säga det jag ville säga var det många som inte kunde vara tysta. Till slut fick jag ge upp och meddela att jag istället får skriva det jag tänkt säga i bloggen (det jag gör precis nu...). Jag började plocka undan och städa, men såg att det inte var så många andra som tog tag i arbetet. Jag var väldigt trött och hade blivit ganska irriterad när de inte lyssnade... "Antingen hjälper ni till, eller så går ni hem" var vad jag sa. Till min stora förvåning valde ungefär hälften av dem som var kvar att gå hem.... Kvar var jag, Patrik (Linneas pappa) och 10-12 elever som lämnades att avsluta städningen.....
Tillbaks till det där med "glasögonen"....
Tar jag på mig barnens (våra gästers) glasögon, var det en väldigt lyckad fest. Jag är säker på att nästan alla som var med hade en rolig (och läskig) kväll. Åh, vi jobbar ju för våra kunder, så dessa "glasögon" är de viktigaste.
Tar jag på mig mentorsglasögonen så är jag inte enbart nöjd. Det är verkligen bara småsaker som hade krävts för att jag skulle ha varit supernöjd... Men, det faktum att ett stort antal avvek innan det var klart utan att meddela mig, samt att ännu fler valde att gå när jag gav dem alternativet att "stanna och hjälpa till eller gå hem". Även om man råkar vara arg på mig av någon anledning, så var det inte juste mot klasskamraterna som var kvar.
Till sist några TACK!
- TACK till alla som tog tag i förberedelserna och såg till att allt var klart innan discot skulle öppna.
- TACK till alla som tog ansvar för sina uppgifter under kvällen så att allt flöt på.
- TACK till er som höll uppe stämningen i slutet på kvällen, med lekar, dans och skön stämning.
- TACK till er som städade upp i klassrummen efter spöktunneln. Riktigt bra fixat!
- STORT TACK till er som var kvar ända till slutet och såg till att allt blev fint innan mina kollegor komer till skolan på måndag.
- STORT TACK till Patrik (Linneas) pappa som var den enda vuxne utöver mig (Janne) som var kvar ända till slutet och dessutom såg till att köket blev snyggt och städat efter oss.
Resultatet kanske några av er är nyfikna på?
Vi tjänade ca 4 300 kr på årets Halloweendisco. Det är ett bra resultat, men lite mindre än jag räknat med utifrån inköp och det stora antalet besökare. Jag kan inte svara på varför, men utifrån fösäljningen had ejag räknat med att vi skulle ha tjänat dryga 3 000 kr bara i kiosken, vilket tyder på att det borde varit en större förtjänst.
Till sist....
Till dem som var kvar på slutet fick jag ändå chansen att säga lite av det jag tänkt säga tidigare, men här kommer det till er andra.
Jag har tidigare sagt att jag är "kär" när jag pratar om åk 9. Den senaste tiden har denna kärlek mer och mer yttrat sig som "olycklig kärlek" på det sättet att det är så väldigt mycket tjafs med en del av er och att jag utifrån min egen känsla känner att min kärlek inte är besvarad. Tråkigt, men kanske något jag får leva med, man kan ju inte tvinga fram vare sig kärlek eller respekt.
Men, en sak är säker.... Årets nior kan arrangera disco!
Nu slipper ni mig ett par veckor, det är nog bra för både er och mig. Ta hand om er, så ses vi vecka 46!
/ Janne