I det här inlägget får ni ta del av några "korta" reflektioner från oss mentorer utifrån hur vi upplevde övernattningen med åk 7. Det blev en ganska lång text, men vi hoppas att ni orkar läsa igenom hela, eftersom det känns som att vi har en del viktiga saker att säga.
Vi hade några få huvudsakliga mål med den här övernattningen, nämligen:
- att eleverna i klassen skulle komma närmare varandra och få umgås i nya grupper för att därmed förbättra den redan goda stämningen i klassen ytterligare.
- att vi som mentorer skulle lära känna eleverna i klassen lite bättre och få möjlighet att skapa goda tillitsfulla relationer.
- att vi skulle ha roligt TILLSAMMANS, både ungdomar och vuxna.
Hela övernattningen fick en ganska dålig start, inte bara p.g.a elever i åk 7. Under orienteringen försvann nämligen två digitala enheter som vi fått låna av orienteringsklubben (var och en av dessa kostar 1 200 kr). Dessa försvann under niornas orientering och hade alltså inget med sjuorna att göra, men vi tvingades meddela detta till den som också sett till så att vi fick låna klubbstugan för övernattning.
Då förstår ni säkert att det inte var så roligt att strax därefter få ringa ett nytt samtal för att berätta att brandlarmet gått i stugan p.g.a att någon av eleverna hällt läsk på bastuaggregatet. Nej, en jobbig och dålig start som också gjorde att stora delar av eftermiddagens program fick utgå.
Om att lyssna och visa respekt för vuxna eller klasskompisar som ska prata eller informera.
Det var egentligen en enskild sak som för oss mentorer gjorde stora delar av övernattningen väldigt jobbig. När vi ville informera eller prata om olika saker var det alltför många som inte lyssnade, eller lät oss prata till punkt. Vi blev avbrutna gång på gång och kunde inte ens genomföra de två "prisutdelningar" som vi planerat. Detta p.g.a att flera elever tjafsade om huruvida det var rätt vinnare, eller kändes sig tvungna att kommentera på ett nedvärderande sätt. Det här uppträdandet återkom egentligen vid varje samling under stora delar av övernattningen, vilket gjorde att vi vuxna kände det som att vi till största delen fick gå omkring och vara arga och griniga. Det är, tror det eller ej, inte vad vi önskar. :-) Det var också tydligt att bristen på respekt inte bara handlar om oss vuxna, eftersom det var likadant när eleverna skulle leka en lek tillsammans. Inte heller då klarade vi att lyssna på den som skulle leda leken.
Om att ta ansvar för gemensamma uppgifter
Vi hade delat upp klassen i fem olika ansvarsgrupper, där de olika grupperna skulle hjälpa till att laga mat, diska och sedan också städa hela byggnaden. Det var många som tog ett bra ansvar för sina uppgifter. I alla fall till en början. Men, det var också många som jobbade en stund, för att sedan gå och sätta sig med inställningen: "Jag har redan gjort mitt". Även om det fanns saker kvar att göra valde man att sitta kvar trots att vi vuxna bad om hjälp. Dock, fanns det lysande undantag. Några elever kom i dessa lägen alltid fram och frågade vad de kunde hjälpa till med, även om det inte ens var deras ansvar. Det fanns också elever som höll sig undan när det var deras grupp som skulle jobba.
Det blev väldigt tydligt att vi måste ha med oss fler föräldrar om vi ska göra något liknande framöver. Vi som var med räckte inte till, eftersom våra ungdomar är alldeles för ovana vid att utföra hushållsuppgifter. De behöver mycket hjälp.
Många som stannade hemma dagen efter övernattningen
Hela sju elever var hemma dagen efter övernattningen. Sex av dem var tillbaks i skolan på torsdagen. Vi kan naturligtvis inte bedöma vilka av dem som var sjuka på riktigt och vilka som "bara" var trötta, men det känns lite märkligt att så många stannade hemma för att sedan vara tillbaks och vara ganska pigga på torsdagen. Om vi inte klarar av att komma till skolan dagen efter den här typen av aktiviter måste vi tänka till en extra gång innan vi arrangerar liknande saker.
Fanns det något som var bra?
Vi skulle nog påstå, att om bara samlingarna gått bättre och eleverna i dessa sammanhang visat en större respekt för både oss vuxna och varandra, så hade vår upplevelse av övernattningen varit en helt annan. Om dessutom de gemensamma uppgifterna hade genomförts lite bättre kunde det ha blivit riktigt bra.
Personligen tyckte vi att nattspårningen blev väldigt lyckad. Lagom läskig och mycket skratt och skrik som ekade i Tullingeskogarna. Vi mentorer fick också en stund på kvällen då vi spelade spel med några elever. Det var en trevlig stund där vi fick lite tid att bara umgås med våra nya mentorselever.
En sak, som nog en del av er blir lite förvånad över, är att vi är ganska nöjda med sänggåendet och natten. Visst, det tog lite tid innan alla kom till ro, åh vissa störde mer än andra, men känslan var ändå att alla försökte vara tysta och lyssnade på de tillsägelser de fick. Att sova 30 ungdomar i samma rum är en utmaning, åh det visste vi.... Förutom några onödiga kommentarer så är ändå vår upplevelse att ni alla försökte, så gott ni kunde.
Hur gick det nu med målen?
Vi ska utvärdera hela övernattningen med eleverna, men vågar oss redan nu på en liten utvärdering.
- att eleverna i klassen skulle komma närmare varandra och få umgås i nya grupper för att därmed förbättra den redan goda stämningen i klassen ytterligare.
- I de samtal vi haft efter övernattningen så har det framkommit att flera elever upplevde att de umgicks med andra än de vanligtvis brukar. Det är ju bra och kommer säkerligen bidra till bättre stämning i gruppen.
- att vi som mentorer skulle lära känna eleverna i klassen lite bättre och få möjlighet att skapa tillitsfulla relationer.
- Här har vi en del att jobba med. Att skälla och vara arg brukar inte skapa goda, tillitsfulla relationer. Det är tydligt att eleverna än så länge i hög grad har större förtroende för sina gamla lärare än oss, vilket inte är så konstigt efter så kort tid. Vi får jobba på att få elevernas tillit och förtroende.
- att vi skulle ha roligt TILLSAMMANS, både ungdomar och vuxna.
- Innan övernattningen hade vi pratat mycket om att vi har ett gemensamt ansvar för att ALLA ska ha det trevligt på övernattningen. Tyvärr var känslan att det för många blev mer viktigt att de själva hade roligt. Men, det är också uppenbart att ganska många elever upplevde att de hade roligt tillsammans med sina klasskompisar.
// Joachim och Janne
Till sist får ni här några bilder från övernattningen
